Familjen bakom ett av världens främsta palats

Historien om en av de äldsta romerska familjerna, från dess ursprung på 1100-talet till nutid.

Colonnas är en gammal romersk familj vars historia började för nio hundra år sedan. Den allra första dokumenterade familjemedlemmen var Pietro som levde mellan 1078 och 1108 på landsbygden söder om Rom, nära staden Colonna från vilken huset fick sitt namn.

Fram till idag har det funnits inte mindre än 31 generationer av familjen Colonna, vars huvudgren etablerade sig från början av 1200-talet på sluttningarna av Quirinal Hill.

Det var under den perioden som familjen Colonna byggde sina residens i området kring nuvarande Piazza SS. Apostoli, som på kort tid utvecklades till en veritabel fästning.

I början av 1600-talet hade denna massiva struktur förvandlats till ett storslaget romerskt palats, som sedan dess fram till mitten av 1700-talet ständigt restaurerades och förstorades. Från då till nu är Palazzo Colonna ett imponerande vittnesbörd om familjens historia, från de första äventyrliga århundradena till den senare barockperiodens glamour och förfining.

Stämpeln från så många berömda konstnärer som har hedrat palatset med sina talanger är fortfarande mycket tydlig idag. Colonna-galleriet är det främsta exemplet på detta och väcker en känsla av vördnad och spänning hos många av dagens besökare.

Nu till viktiga händelser inom familjen: under 1200- och 1300-talen kom de första Colonna-kardinalerna, romerska senatorer och militära ledare som kämpade för att hävda och behålla familjens inflytande under dessa turbulenta tider. Som en kontrast till detta fanns också den mystiska figuren den välsignade Margherita (1255 – 1280), en samtida och anhängare till den helige Franciskus. Hon blev senare saligförklarad av påven Pius IX år 1848.

Under 1400-talet var Oddone Colonna den i särklass viktigaste personen i familjen. Han blev påve Martin V i slutet av den mörka perioden med den stora schismen i väst som hade delat påvedömet mellan Avignon och Rom.

Under nästan ett århundrade hade Rom befunnit sig i ett kristillstånd med ett maktvakuum som framkallade våldsamma väpnade sammanstötningar mellan rivaliserande familjer, varav de främsta var mellan Colonna och Orsini. Dessa sammandrabbningar involverade påven Bonifatius VIII från Caetani-familjen som var en bitter fiende till Colonnas.

Det var då Sciarra Colonna var inblandad i ett berömt slagsmål med påven i sin hemstad Anagni där han slog honom offentligt och som blev känt som ”Schiaffo di Anagni” (Anagni-slaget). Detta var dock inte en isolerad händelse utan den involverade även flera andra pontifikalvikarier som efterträdde varandra från tiden för de avignonska påvarna och även de från tiden för Cola di Rienzo, som alla allierade sig med Orsini och därmed var fiender till Colonnas.

De två familjerna styrde inte bara över sina respektive kvarter i Rom utan också över två stora landsbygdsområden runt staden; det norra dominerades av Orsini och det södra av Colonnas. Båda områdena hade garnisoner av respektive familj och de kontrollerade de stora vägarna in till Rom: Appia, Prenestina e Casilina av Colonna och Flaminia, Salaria och Cassia av Orsini.

Påven Martin V gjorde återigen Rom till apostoliskt säte och inledde ett program för välbehövlig lag och ordning tillsammans med en seriös återuppbyggnad av denna svårt nedgångna stad. Den romerska renässansen hade i Martin V en verkligt berömd företrädare. Han lät restaurera de fyra viktigaste romerska basilikorna och gav dem samma uppmärksamhet som han gav omorganisationen av de olika påvliga departementen. Han utsåg Palazzo Colonna till sitt residens, vilket sedan blev det apostoliska sätet i elva år.

Under andra halvan av 1400-talet ställdes familjen inför en annan påve allierad med Orsini, påven Sixtus IV av familjen della Rovere. Rom kastades återigen in i ett klimat av bittra motsättningar mellan de olika fraktionerna som fortsatte med oförminskad styrka ända fram till och med den borgianske påven Alexander VI:s pontifikat. Denna turbulenta period fick till slut ett slut genom tålamod och långvarig medling av en annan påve från della Rovere-familjen, Julius II, när han medlade fram ett fredsavtal mellan Colonna och Orsini.

Detta avtal, känt som ”Pax Romana” (1511), avslutade slutligen den blodiga konflikten mellan de två familjerna som hade varat i mer än två århundraden. Överhuvudena för de två ätterna, Fabrizio I Colonna och Giulio Orsini, svor i påvens närvaro och med representanter från så många som möjligt av de andra adelsfamiljerna, högtidligt att upphöra med alla fientligheter. Detta bindande löfte undertecknades och verkställdes framför altaret och innehöll också en överenskommelse om att förlåta varandra för alla tidigare brott.

Freden mellan de två familjerna befästes genom äktenskapet mellan Marcantonio II Colonna och Felice Orsini. Marcantonios föräldrar var Ascanio och Giovanna d’Aragona, brorsdotter till kejsar Karl V. En sådan berömd koppling visade sig vara användbar under ”Roms plundring” när kejserliga trupper plundrade och satte eld på hela områden i staden och dödade tusentals med svärd.

Under denna långvariga plundring rördes dock inte Palazzo Colonna, som i själva verket kunde erbjuda asyl och skydd till tre tusen av sina medborgare, däribland många kardinaler och den berömda Isabella d’Este, hertiginna av Mantua.

Ascanios syster var poetissan Vittoria Colonna. Hon var en intim vän och musa till Michaelangelo och de hade många möten tillsammans på palatset. De utbytte också brev och sonetter under en lång period och det är tydligt att hon hade ett stort inflytande på hans arbete.

Deras vänskap var så nära att Michaelangelo målade av henne i sin berömda Universella dom bakom altaret i Sixtinska kapellet. Du kan se hennes profil i porträttet av kvinnan ovanför och till höger om Simone av Cirene, den som bär korset, nära självporträttet av målaren.

Den mest framstående medlemmen av familjen under denna period var Marcantonio II, som krönte sitt äventyrliga liv med att leda den påvliga flottan i det berömda slaget vid Lepanto mot den turkiska flottan, där han segrade. Den efterföljande prestige som detta medförde belönades genom att han utnämndes till vicekung av Sicilien av kung Filip II av Spanien.

En av döttrarna till Marcantonio II och Felice Orsini var Costanza som blev vän med Caravaggio och hans beskyddare från första början och genom hela hans omtumlande konstnärliga meteorkarriär. Under sin tid i Rom var Caravaggio en frekvent gäst på Palazzo Colonna och här sökte han först skydd efter sin berömda duell med Ranuccio Tomassoni som resulterade i hans motståndares död. Costanza organiserade sedan hans flykt till Neapel via en kort vistelse på deras palats i Paliano strax söder om Rom.

Under 1600-talet befäste familjen Colonnas sitt stora inflytande i Rom och vid hovet i både Spanien och Frankrike. Filippo I, kardinal Girolamo I och Lorenzo Onofrio, make till Maria Mancini Mazzarino, bidrog alla till att viktiga familjeförbindelser kunde utökas genom vänskap, i motsats till vad som tidigare hade uppnåtts genom vapenmakt.

Under detta århundrade restaurerades också familjens palats, deras olika samlingar utökades kraftigt, de använde sig i större utsträckning av diplomati och de var viktiga beskyddare av många konstnärer.

Det fanns också en förnyad betoning på ”arrangerade äktenskap”, en listig politik som kopplade familjen till en rad andra berömda hus. Samtidigt stärkte Colonnas sina trogna och lojala band till den Heliga stolen, som nu inte längre hindrades av de senaste århundradenas ofta våldsamma angrepp och deras kejserliga partiskhet.

Under detta århundrade restaurerades och förvandlades Palazzo Colonna till ett överdådigt romerskt residens och det magnifika Galleria Colonna byggdes.

Under 1700-talet inkluderade de mest inflytelserika familjemedlemmarna: Fabrizio II, make till Caterina Zeffirina Salviati som födde inte mindre än sexton barn. Bland dem fanns två blivande kardinaler: Marcantonio och Pietro och deras förstfödde, Lorenzo II, som gifte sig med Marianna d’Este.

Tillsammans med sin son Filippo III genomlevde de en annan period av stora förändringar i familjens historia. Filippo tog återigen de nödvändiga steg som var relevanta vid denna tid för att upprätthålla familjens inflytande och makt. Han gifte sig med Caterina Savoia Carignano och stärkte banden med både Frankrike och Spanien. Han var en trogen och lojal rådgivare till både påven Pius VI och Pius VII och stödde dem under den svåra perioden med Napoleons ockupation av både den påvliga staten och Rom.

Han hjälpte Pius VI militärt och skänkte byggnader till Pius VII för att användas som kaserner. De som fanns i Rom låg på Piazza della Pilotta bredvid Palazzo Colonna och blev 1930 det gregorianska universitetet. En annan var slottet i Paliano som senare blev ett fängelse.

Under 1800-talet möter vi tre bröder, söner till Giovanni Andrea Colonna och Isabella Alvarez de Toledo, som väl illustrerar familjens vitalitet. Den förstfödde, Marcantonio, gick i den Heliga stolens tjänst under Pius IX:s långa pontifikat, under en annan svår period som ledde fram till det berömda slaget vid Porta Pia 1870.

Hans bror, Fabrizio, var kavallerigeneral och senator för kungariket Italien och intog Rom med en trupp från Savoyens kavalleri. Full av katolsk glöd representerade han den mer liberala andan i familjen. Den yngste brodern, Prospero, blev administratör, gav sig in i lokalpolitiken och var Roms borgmästare under tre mandatperioder. Tillsammans startade de en ny riktning för familjen, mindre formell och mer i samklang med den nya sociala ordningen i dessa föränderliga tider.

Bland de många berömda familjemedlemmarna under 1900-talet förtjänar sönerna till Fabrizio och Olympia Doria Pamphilj ett särskilt omnämnande. En av dem var Ascanio, som var Italiens ambassadör i Washington under andra världskriget och som fick den föga avundsvärda uppgiften att överlämna vårt lands avskyvärda krigsförklaring till president Roosevelt.

Samma dag avgick han från sin post, eftersom han inte ville representera kungariket Italien och dess hänsynslösa regering. Den andre var Marcantonio som 1908 gifte sig med Isabelle Sursock av libanesiskt ursprung.

Donna Isabelle, som hon då blev känd som, intog en framträdande position bland det romerska samhällets elit under hela sitt långa liv fram till 1980-talet. Hon var en mycket intelligent och kraftfull kvinna som försvarade och svartsjukt bevakade familjens konstnärliga samling under de mörkaste perioderna under de båda världskrigen.

Hon och hennes make var mycket lojala mot den Heliga stolen, så till den grad att hon fick den sällsynta äran att bli medborgare i Vatikanen. Hon övergav aldrig ”sitt” palats som hon älskade så djupt och där hon använde sina diplomatiska färdigheter på högsta nivå och tog emot statsöverhuvuden och kungligheter från halva världen.

Hon undgick med nöd och näppe att gripas av neofascisterna, men fortsatte att alltid hålla intressena och bilden av den familj som hon var så stolt över att tillhöra i främsta rummet.

Genom hennes vision och engagemang bevarades Palazzo Colonna och återställdes till sin forna glans och familjen är skyldig denna stora dam ett djupt erkännande. Hon ingöt också i både sina barn och barnbarn deras stora ansvar för dess bevarande.

Hennes personliga prägel på palatset syns särskilt i två fantastiska lägenheter som är tillägnade henne: Prinsessan Isabelles lägenhet och Gallerilägenheten. Dessa är öppna för allmänheten på lördagsmorgnar eller privat på begäran varje dag året runt.

Besöka palatset och läsa mera
https://www.galleriacolonna.it/en/