Som den japanska grundaren och VD:n för SoftBank är ”Masa” – som han är känd för både vänner och rivaler – förmodligen den mäktigaste mogulen på 2000-talet. Han föddes 1957 och växte upp på den västra ön Kyushu. Även om hans charm är legendarisk blir han lätt uttråkad. Besökare på hans enorma kontor i Tokyo, med sitt långbord i Putin-storlek, kan få fem minuter eller två timmar på sig.
Masa har varit mjukvarudistributör, dotcom-investerare och bredbands- och mobiltelefonoperatör. Nu, genom SoftBank Vision Fund, är han världens största riskkapitalinvesterare. Under de senaste två decennierna har han investerat i eller kontrollerat tillgångar till ett värde av 1 biljon dollar. I december förra året träffade han Donald Trump och lovade att investera 100 miljarder dollar i USA.
berättade för första gången i boken): hur han finansierade Alibaba, Kinas internetkoloss, efter en sex minuter lång speed-dating-session med Jack Ma; hur han personligen överdimensionerade hundratals Silicon Valley-startups; hur han rekryterade den före detta Google-medarbetaren Nikesh Arora med ett ersättningspaket på 320 miljoner dollar signerat på en servett. Men min favorit kan vara denna: hur Masa konspirerade med Steve Jobs för att ta iPhone globalt.
VID VÄNDNINGEN På 2000-talet var Masa den rikaste mannen i världen – i tre dagar. Efter dotcom-kraschen förlorade han 97 procent av sin förmögenhet. Men han övergav aldrig sin teknikoptimism och lanserade en ny bredbandstjänst i Japan under varumärket Yahoo. Hans dröm var att ansluta en mobiltelefonoperatör till Yahoos bredband. På så sätt kunde japanska konsumenter komma åt data, bilder och meddelanden på en digital enhet. Den saknade pusselbiten var en banbrytande konsumentprodukt för att konkurrera med hans ärkerival, NTT Docomo, den dominerande aktören i Japan och det mest värdefulla företaget i världen sett till börsvärde. Mannen som gav svaret var hans gamle vän Steve Jobs.
Förhållandet mellan Masa och Jobs var speciellt. Båda var enväldiga ensamvargar som hade hinkvis med självförtroende och en kuslig förmåga att förutse framtiden. Båda hade en djup förståelse för estetik, teknik och konsumentbeteende. Masas kontor i Tokyo hade en gång 50 olika telefoner monterade på en vägg, vilket gjorde att han kunde studera varje funktion innan han bestämde sig för SoftBanks egen produktdesign. Masa älskade att citera Jobs ”De människor som är galna nog att tro att de kan förändra världen är de som gör det.”
Masa stötte på Steve Jobs för första gången i mitten av 1980-talet på den årliga Comdex-mässan i Las Vegas. Någon gång under sommaren 1998 hade de sitt första allvarliga samtal under ett körsbärsträd i Woodside, Kalifornien, hemma hos Larry Ellison, chef för programvarugruppen Oracle och en japanofil.
Ellisons hem var i själva verket mer som en by, en blandning av intrikat utformade trähus modellerade efter en japansk kejsares palats. Den 23 hektar stora egendomen tog nästan ett decennium att designa och bygga, inklusive en sjö och ett vattenfall som drivs av en på/av-knapp. Alla byggnader var byggda utan spikar och hade lerputsade väggar som var utformade för att klara en jordbävning på Richterskalan 7,3. Totalt var Ellisons hyllning till japansk kultur och historia värd cirka 70 miljoner dollar.
Snacket runt bordet den dagen handlade om galna internetvärderingar på aktiemarknaden. Men Masa och Jobs var mer intresserade av vad som skulle hända efter dotcom-bubblan. ”Jag sa att jag var fokuserad på internet – och han höll med om att internet var framtiden”, säger Masa. Båda männen förstod att ett paradigmskifte var på väg. Rörelserna på Nasdaq var en sak; Tillkomsten av den nätverksbaserade världen, där Apple spelade en ledande roll som innovatör och SoftBank som investerare och operatör, var en helt annan.
Apple var vid det laget ett av världens mest värdefulla företag, med en rad succéprodukter från bärbara Mac-datorer till iPod. Liksom Masa var Jobs paranoid över att rivaler skulle stjäla hans idéer. Inget Apple-projekt var mer topphemligt än iPhone, smartphonen med pekskärm som skulle sälja miljarder och revolutionera personlig kommunikation.
Enligt Masa visade han vid ett besök i Kalifornien någon gång under sommaren 2005 sin egen skiss av en mobil iPod som hade en stor skärm och använde Apples operativsystem. Han förutspådde att den nya enheten skulle kunna bearbeta data och bilder. Jobs avfärdade idén men kunde inte motstå att ge ledtrådar om iPhone.
Jobs: ”Masa, ge mig inte din taskiga teckning. Jag har min egen.”
Masa: ”Jag behöver inte ge dig mitt smutsiga papper, men när du har din produkt, ge den till mig för Japan.”
Jobs vägrade att avslöja några fler detaljer, men Masa såg ett leende på Apple-chefens ansikte. Efter att ha pressat honom ytterligare ordnade Masa ett uppföljningsmöte i Jobs lantställe i Tudor-stil i Palo Alto. Vid det mötet, hävdar Masa, gick Jobs i princip med på att ge SoftBank exklusiva rättigheter att distribuera iPhone i Japan. ”Nå, Masa, du är galen”, sa Jobs. ”Vi har inte pratat med någon, men du kom för att träffa mig först. Jag ska ge den till dig.”
Ingenting skrevs ner. Det förekom ingen diskussion om pris eller volym. Bara ett gentlemannaavtal, baserat på antagandet att Masa skulle ha de ekonomiska förutsättningarna för att bygga eller förvärva en mobiltelefonverksamhet. – Det var väldigt konfidentiellt. Jag såg aldrig produkten innan den kom till Japan [2008]”, hävdar Masa. ”Steve berättade inte ens namnet för mig.”
Sagan har en mytisk kvalitet. Det förutsätter att Jobs gav sitt ord hela tre år innan Apple lanserade iPhone i Japan. Men just det löftet kan mycket väl ha gett Masa förtroendet att köpa Vodafone Japan, det brittiskägda ”also-ran” som använde fotbollsikonen David Beckham i sin marknadsföringskampanj. Det här var en affär med hög hävstångseffekt – den största hittills i Asien – men Masa chansade på att han hade en omvälvande produkt på gång. Oavsett den exakta kronologin lyckades Masa med århundradets distributionsavtal, vilket gjorde det möjligt för honom att bygga upp en lönsam konsumentverksamhet i Japan, vilket kraftigt stärkte SoftBanks varumärke.
Den 17 mars 2006 slutförde Masa sin affär på 17 miljarder dollar för att köpa Vodafone Japan. Två veckor senare flög Jobs till Tokyo, där Masa utmanade Apple-chefen att hålla sin del av avtalet. ”Du gav mig inget skriftligt, men jag slog vad om 17 miljarder dollar baserat på ditt ord”, sa han. ”Det är bäst att du känner ett litet ansvar.” Jobs skrattade och sa: ”Masa, du är en galen kille. Vi kommer att göra det vi har diskuterat.”
Våren 2006 hade Masa väldigt bråttom. Mobiltelefonanvändare i Japan skulle snart vara fria att överföra sina telefonnummer till konkurrerande operatörer. Om inte SoftBank kom ut med ett övertygande nytt erbjudande om pris eller produkt riskerade de att förlora hundratusentals kunder till NTT Docomo och den näst största operatören, KDDI.
Steve Jobs tävlade också mot klockan. Tre år tidigare hade han diagnostiserats med en ovanlig form av cancer i bukspottskörteln, men han hade skjutit upp att öppna sin kropp för operation och cancern hade spridit sig till levern. Från den dag han opererades i oktober 2004 visste han att han levde på lånad tid. I offentligheten insisterade han inför kollegor och investerare att han var botad. Privat var han mer fokuserad än någonsin och ägnade varje timme åt två hemliga projekt, iPhone och en ny surfplatta som kallades iPad.
Apple lanserade sin första iPhone, med 2G-teknik med låg kapacitet, i USA sommaren 2007. Enheten var inkompatibel med den mer avancerade tekniken som användes i Japan. Av den anledningen såg japanska telekomjättar Apple mer som en designer och tillverkare av persondatorer och musikspelare. De kunde inte föreställa sig att amerikanerna skulle producera en omvälvande ny konsumentprodukt i deras område. Däremot förstod Masa att Steve Jobs var på väg att bli den främste distributören när snabbare teknik blev på frammarsch, inte bara i Japan utan runt om i världen.
I november 2007 gav chefen för AT&T, distributör av Apples 2G iPhone i USA, bort spelet. I ett tal på Churchill Club, ett affärsevenemang i Silicon Valley, avslöjade Randall Stephenson att Apples nästa iPhone kommer att vara 3G-kompatibel. Från och med då, även när mer än 2 miljoner amerikanska konsumenter njöt av en banbrytande upplevelse på en lysande skärm med en fingerrörelse, surrade branschen av rykten om Apples nästa generations produkt.
Inom några veckor förde NTT Docomos VD, Masao Nakamura, samtal med Jobs på Apples huvudkontor i Cupertino, följt av Masa själv. Detta tyder på att det exklusiva distributionsavtalet för iPhone kanske inte var så vattentätt som Masa trodde, även om han senare hävdade att han hade regelbunden kontakt med Jobs och utbytte idéer om funktioner för den nya iPhone. ”Jag skapade alla tecken, uttryckssymboler som fanns i iPhonen”, säger han. ”Jag gav honom många idéer.”
(Påståendet är häpnadsväckande, men Masa har alltid haft en konstnärlig böjelse. Han är en hygglig amatörmålare i den tidiga impressionistiska stilen. Han har också ett bra grepp om konsumentbeteenden. Hur långt Jobs lyssnade på sin japanske vän är en annan sak.)
Både Masa och Docomo var desperata efter att få tag på den nya 3G-aktiverade produkten som var tri-band, som fungerade på flera nätverk och därför kunde rullas ut över hela världen. Docomos mobiltelefoner fungerade på ett 2-GHz-nätverk i japanska städer. Väl på landsbygden, där mobiltelefonmaster var mindre vanliga, skulle mobilanvändare byta till en mer tillförlitlig 800 MHz-tjänst på ”platinabandet”. Det fanns en nackdel: NTT:s dubbelbandsnät var tvunget att testas noggrant för att säkerställa att övergången fungerade smidigt. Risken för en försenad iPhone-utrullning var därför allvarlig.
Eftersom riskaverta japanska tillsynsmyndigheter gynnade etablerade företag fick SoftBank nöja sig med det sämre 2,1 GHz-spektrumet, vars fördel var att det var enkelband och rikstäckande, och därför inte krävde någon övergång.
Tekniken var viktig, men personkemin var ännu viktigare. ”Det fanns en djup koppling mellan Masa och Steve Jobs”, säger Ron Fisher, SoftBanks chef i USA, som deltog i flera möten mellan de två männen. ”Jobs förstod att när man försöker förändra konsumentbeteendet på en plats som Japan behöver man en ensamvarg.”
Den 4 juni 2008 meddelade Masa att SoftBank skulle sälja iPhone, vilket bekräftade att han hade slagit Docomo på fingrarna. Månaden därpå började SoftBank distribueras i Japan. I september 2011, när SoftBank förlorade sin exklusivitet över iPhone, hade marknadsandelen vuxit till 23 procent, upp från 17 procent vid den tidpunkt då mobilverksamheten förvärvades från Vodafone. Steve Jobs beslut att satsa allt på SoftBank var rättfärdigat, men framgången pekade också på Masas förmåga att skala upp snabbt och övervinna en labyrint av logistiska, regulatoriska och marknadsföringsmässiga hinder.
Tack vare iPhone etablerade Masa SoftBank Mobile som den främsta operatören i Japan. Detta var språngbrädan för hans förvärv av en kontrollerande andel i Sprint 2013, som senare slogs samman med T-Mobile, vilket skapade en tredje kraft på den amerikanska telekommarknaden. Längs vägen återgick han från mobiloperatör till global teknikinvesterare. Han köpte Arm Holdings, den brittiska avancerade chipdesignern, och försökte slå samman det med Nvidia, som nu är världens mest värdefulla företag. Nvidia-grundaren Jensen Huang är fortfarande en god vän och gillar att påminna Masa om att han sålde sin andel på 5 procent 2019 och gick miste om sitt livs affär i Alibaba-storlek.
Masas passion nu är artificiell generell intelligens, vars inverkan han tror kommer att överträffa mikrochips, internet och mobiltelefonen. ”Jag måste vara med i den här revolutionen – Jag måste delta.”
Sommaren 2024 investerade SoftBank 500 miljoner dollar i OpenAI. Dessförinnan antydde Financial Times att Masa var redo att lägga upp 1 miljard dollar för att utveckla ”den artificiella intelligensens iPhone” i samarbete med Sam Altman och Jony Ive. Detta skulle vara den första konsumentenheten i AI-åldern. Om visionen går i uppfyllelse – och aldrig avfärda Masayoshi Son – skulle det vara ett passande arv till hans vänskap och samarbete med sin mentor och samarbetspartner Steve Jobs.
Hämtat, Från boken Gambling Man av Lionel Barber
Lämna kommentar