De ultrarika gillar av lättförstådda skäl inte starka nationalstater, eftersom där kan politiker på alla möjliga sätt sätta käppar i hjulen för de dem. Deras ideal är en värld utan nationer eller, om det nu inte går att skapa en sådan värld, nationer med svaga civilsamhällen och svaga politiker.
Eller, allra helst, politiker som kan köpas. En vald politiker i USA:s kongress kan ha aktier i ett oljebolag, Big Pharma eller militärindustrin – efter att ha kandiderat till kongressen, med den nödvändiga kampanjen finansierad av samma grupp som han eller hon lobbar för. Samma person kan också driva på och skriva lagar som avreglerar just den branschen, vilket får vissa aktier att skjuta i höjden. Han eller kan också köpa aktier med vetskap om att värdet kommer att stiga till följd av kommande, ännu inte offentliga beslut, som han har arbetat med, med potential att samla enorma rikedomar åt sig själv. Detta är lagligt i Förenta staterna.
I många länder, däribland Sverige, är det svårt att fånga in politiker på det amerikanska sättet. Där kommer ofta belöningarna i efterhand – högavlönade positioner i icke-statliga organisationer, föreläsningsturnéer med fantasiarvoden och rent allmänt välbetalda uppdrag som inte är särskilt tids- eller arbetskrävande. Gärna i andra lockande städer, till vilka man givetvis flyger i första klass.
I västvärlden behöver man inte ha några andra kvalifikationer än att vara en icke folkvald miljardär för att kunna dominera politiken i en nation, en icke-statlig organisation eller det offentliga samtalet, oavsett motiv. Vad hände med demokratin, folkviljan och den nationella suveräniteten? Vad hände med maktfördelningen? Vad hände med politikerna som skulle skydda folkets intressen? Kombinationen av starka privata företag och politiska vänster-ideologier har drivit fram en stark konsensus över medborgarnas huvuden och absolut inte i deras intresse. /…
Krönika med Karl-Olov Arnstberg
Se och lyssna
https://swebbtv.se/w/3gzkTopbrQQtwkDsdu7243
Lämna kommentar